Längesen nu.. Att blogga har jag gjort från och till genom åren, men att vara anonym, att kunna dela med sig hel hjärtat, ärligt och rent. Känns skrämmande men det är behövligt. Jag vet inte riktigt ännu om jag skall vara anonym, jag vill stå för vad jag skriver, hur mitt liv ser ut och har varit, mina tankar och känslor som snurrar runt. 

Men vad är bäst för mig själv, jag vet inte, vet bara att jag vill få ut vad som är inom mig. 

Någonstans känner jag att jag har fått nog.. Jag är trött så trött på hur jag tar ansvar för mig själv, hur min förståelse lägger sig som en skugga över mitt sunda förnuft, att jag tillåter mig själv att falla, slita och slänga mig själv över allt vad värdighet, respekt och kärlek är för än själv. Man brukar säga att den viktigaste personen i ditt liv är du själv, finns så mycket innebörd av det, för utan dig själv så finns inget annat, inget värdigt liv du lever, utan dig själv kan man inte ta hand om andra, på ett sunt sätt. 

Jag vill leva men jag känner att jag bara håller på att överleva, Jag är en nykter narkoman. En beroende. 

Har varit ren i snart två år, fri från alkohol och annan sinnesförändrande medel, men jag är inte fri. Det är en daglig kamp, det blir lättare med tiden, ju mer man gör för sig själv som är sunt och ärligt. Men man kan säga att jag ännu lever i det förflutna, min pojkvän har inte kunnat sluta med hans stora kärlek i livet -  Heroinet. Det kommer före allt och så är det när man är aktiv, man är självisk och blir förförd av denna demon som slukar allt vad livet är värt. Det spelar ingen roll hur mycket gott det finns, om du har familj - barn som väntar där hemma, Beroendet är en sjukdom, en grym sjukdom där man sakta tar livet av sig själv. Jag vill leva! Även om jag är drogfri så lever jag inte, Jag är så otroligt medberoende till min pojkvän, jag försöker hjälpa honom, få honom ur det, pucha honom till att hitta sin vilja starkare än drogen, Men ni där ute som är beroende själva eller lever med någon som är eller har någon inom familjen som håller på eller har gjort vet hur det är. Lögnerna, manipulationen. Det är sinnessjukt vad man kan tillåta sig själv att luras, Att tänka - Denna gången går det! Denna gången kanske han håller sig ren och klarar av att kämpa för sitt liv, att sätta värde på sig själv. 

Jag sitter här i denna stund, med min mobil i handen och ringer och ringer honom, han klickar bort mina samtal och svarar inte.  Jag vet hur det är, när man har sitt rus så spelar ingenting någon roll, kärleken man känner för en annan.. Jag väntar hans barn och känner mig övergiven och så otroligt ledsen och besviken. Varje gång han kommer hem, så låter jag honom hållas, jag har inte styrkan till att slänga ut honom,. blir rädd att jag förlorar honom föralltid.. Men jag behöver sätta gränser för jag hjälper honom inte, snarare själper. Det är en ny dag imorgon, hoppas den blir till det bättre.